Socialt behandlingsarbete

1. Min uppfattning är att Socialtjänstlagen är generellt sett en ramlag och som ger olika kommuner friheten att forma insatserna efter ortsbestämda villkor. Men man har, i och med lagen, fått ett enormt stort ansvar som innebär skyldigheten att hjälpa människor att leva ett ”normalt” liv utifrån flera samhälleliga aspekter. Man har med andra ord helt enkelt skyldighet att hjälpa dem som behöver hjälp. Det som jag först lade märke till och tycker är nämnvärt är att paragraf 1 i socialtjänstlagen är av rättighetskaraktär. Kan inte jag, eller du, som invånare i Gislaveds kommun eller i Tomelilla på något annat sätt sörja för våra egna behövligheter har vi rätt att få stöd, ekonomiskt och socialt bistånd och kontinuerlig tillförsel i livet. Skulle man hindras denna rättighet kan man överklaga till domstol. Det är inte bara dem som arbetar inom ”socialen” som beslutar utifrån socialtjänstlagen, utan även praxis vägleder. Min uppfattning är att hela denna lag är skapad utifrån ett välfärdsresonemang som försvarar människor och ger dem en skälig levnadsnivå. Det är liksom grundläggande för hela vårt samhälle. Samhällets socialtjänst skall understödja den individuelles rätt till sysselsättning, ett hem och skolunderbyggnad. Soc. eller socialen, som också många kallar den, skall kanalisera sig på att görs sig oberoende och förbättra och stärka individuella människors och gruppers egna resurser, och i arbetet skall man ta stor hänsyn till människans självbestämmanderätt, heder och integritet. Socialtjänsten ska vara bra för människor som behöver ekonomisk trygghet, likaså social trygghet samt arbeta för att gynna jämlika levnadsvillkor och verksamt deltaga i samhällslivet. Om man läser föregående mening en gång till förstår man den som en ramlag, vilket medför att arbetet kan se olika ut i olika kommuner. Allt arbete, allt som socialtjänsten bidrar och arbetar efter är grundar sig i en demokratisk och solidarisk synsätt, vilket är ståndpunkten och den basala grunden till hela systemet. Socialtjänsten ska även känna till och vara insatt i de aktuella levnadsförhållandena i kommunen, vara med i samhällsplaneringen och hjälpa fram bra miljöer exempelvis genom att influera på olika beslut om bostadsområden. Miljön i samhället ska vara tillfredställande för barn och ungdom, gamla och alla andra som behöver stöttning ifrån samhällets sida som alltid ska vara företagsam i denna fråga. De åtgärder socialtjänsten tar till skall vara av god kvalitet och personal skall vara tillgänglig och som även ska ha en användbar skolunderbyggnad och eller erfarenheter.

För att uppnå målen i socialtjänstlagen arbetar kompetent personal såsom socionomer, psykologer, behandligsassistenter och socialpedagoger med dessa frågor. Man vill framförallt förebygga sociala problem hos individer och grupper. Ett, vad vi definierar som socialt problem, kan vara allt ifrån att hamna i ungdomsgäng, psykisk instabilitet, missbruk eller kanske familjegräl. Det finns ett samspel mellan individ, grupp och miljö. Sätts detta samspel i obalans skapas således ett socialt problem. När det har uppstått gäller det, ur ett socialt behandlingsarbete perspektiv, att upptäcka den, behandla den och slutligen lösa problemet. För att kunna göra det arbetar man på olika plan: individ- och familjeinriktat, mellanhand när det gäller att finna utvägar för enskilda, social direktion och planläggning, social samverkan, och förändringsarbete av samhället. Det sociala arbetet innehåller mycket pedagogik vilket i sig är ett enormt stort ämne, men det innebär bland annat att kunna motivera människor till utveckling. Man hjälper och ger stöd och rådgivning till de människor som är utsatta på något sätt. Man vill kunna utveckla en individs eller en grupps egna resurser och insatser är att man alltid praktiskt arbetar med de involverade, exempelvis ger dem råd, informerar på olika offentliga platser, har olika samtal som rör problemet, ger budgetrådgivning, utreder familjefrågor såsom adoption eller kanske vårdad av barn, och ekonomiskt bistånd. Alla dessa insatser är olika verktyg för att kunna uppfylla de mål som anges i socialtjänstlagen. Bistånd ges till människor för att kunna tillfälligt hjälpa människor att ge ekonomisk trygg som i sin tur leder till jämlika levnadsvillkor i samhället. Som förälder kan man få rådgivning till hur man hanterar ungdomar i tonåren, vilket bidrar social trygghet, och som framför allt förebygger ytterligare sociala problem. Man stärker alltså och hjälper till att utveckla de egna resurserna hos en individ eller grupp. När man arbetar med individer sätter man upp vårdplan som innehåller syfte och målsättning med behandling gemensamt med klienten. Man arbetar alltid med respekt för individens självbestämmande och integritet. Han eller hon ska ha möjlighet att välja vilken form av stöd man önskar. Det kan hända att andra organ i samhället måste blandas in i arbetet. Man följer vissa principer exempelvis frivillighet och självbestämmande som innebär att dessa är vägledande i handläggningen och att klienten själv bestämmer om han eller hon vill ta emot en viss insats. Givetvis är inte socialtjänsten kravlös, men man försöker så långt det går att respektera dessa två principer. Man måste ha en helhetssyn i sina handlägganden vilket innebär att man inte bara ser till problemet, utan också att detta ses till förhållandet till den sociala miljön klienten lever i. Här brukar ofta andra organ i samhället komma in. Många har kanske samma problem men möjligheter att exempelvis få ett jobb eller en bostad är olika, som kanske visserligen hade löst ett visst problem, men att alla inte har samma förutsättningar till att få ett jobb eller bostad. Därför ser man alltid till en helhetssyn. Det finns många andra principer exempelvis normalisering eller närhet. Man vill ju gärna inte bli stämplad i samhället eller kanske utpekad, och därför använder socialtjänsten principen om normalisering när man försöker uppfylla mål. Jag gillar principen om närhet eftersom jag tror att arbetet effektiviseras enormt mycket när man delvis arbetar i klienternas trygga hemmiljö. Man gör en behandlingsplan som ska förklara behandlingsmetoderna och dess ändamål. När man talar om allmänt inriktade insatser kan man sprida info till offentligheten på olika sätt om att det finns en socialtjänstverkamhet. Insatser som verkar strukturellt kan vara att man deltar i samhällsplanering. Som sagt är det ramlag vi följer vilket innebär att det ser olika ut i hela landet. Det är alltså socialtjänstens insatser i samhället som skall främja människor, stöd och rådgivning i en mängd olika frågor, socialt och ekonomiskt bistånd. Socialtjänsten hjälper dem som har problem med kanske relationer, i familjen, på jobbet, i skolan, missbruksproblem, sociala tvister, förmedla kontakt med andra samhällsorgan, upplysa offentligheten i olika frågor m.m.

Allt är gott med dessa insatser och de mål som lagstiftningen satt upp. Men jag föredrar att blotta verkligheten som den är. Jag lämnar ingenting oprövat i verkligheten. Om man granskar 1 kap 1 § inser man snart att socialtjänsten har nästan hand om alla sociala frågor och vilken enorm mängd människor dem möter varje dag. Socialtjänsten måste inte bara hjälpa alla människor med problem, utan också ständigt tillhandahålla kommunmedlemmarna med information. Är det då möjligt att samtliga ärenden hos socialtjänsten får ett gott resultat? Det tror jag verkligen inte! När en lag är så pass omfattande som denna ställs verkligen socialtjänstens arbete på sin spets, minst sagt. Det finns massvis med fall som uppmärksammats i media när människor blivit dåligt behandlande av socialtjänsten. Jag tror inte det beror på lagstiftningen, utan hur socialtjänsten i vissa fall tolkar lagarna. Tänk dig att ditt livsöde jongleras hos socialtjänsten, som det faktiskt gör p.g.a. deras ansvar, och att du måste förlita dig på dem. Tänk då vilka konsekvenser det får om du får en felbehandling. Detta är både brist på lagstiftning och kunskap. Myndighetsoffer som står hjälplös har uppmärksammats i ”kalla fakta” många, många gånger och det beror bland annat på socialtjänstlagens ibland alltför tunga mål: pensionärer som lever isolerat som samhället inte bryr sig om, unga par som inte får behålla sitt barn p.g.a. deras ålder m.m. Ska jag vara helt ärlig tror jag inte på att alla som arbetar inom socialtjänsten strikt och plikttroget följer vad som står i socialtjänstlagen. Myndighetsoffer är konsekvenser av slarv ifrån personal när det handlar om att sätta sig in en klients fall.

Målen är allomfattande och pekar tydligt på vad socialtjänstlagen står någonstans. När man ser till missbruk inriktas lagen generellt till att reducera knarkandet, men helst avbryta det helt. Frivilligheten och rätt till självbestämmande ser jag som viktiga vägledningsprinciper i målsträvan. Man nämner inte ohälsa, men jag drar slutsatsen av att det som utgör hinder för socialtjänstens mål kan vara en bidragande effekt till ohälsa, och att detta skall förhindras? Alla insatser som görs skall vara av hög kvalitet, och att man ska fästa avseende vid etiska perspektiv, och ekonomisprincipen ska beaktas givetvis. Nu menar jag inte att det handlar om snålhet, utan mera om största möjliga effekt på största möjliga antal. Då har man råd att hjälpa fler och fördjupat arbete. Allt som görs, alla insatser ska följa ett mål. Målet poängteras mycket har jag märkt. Livskvaliteten ska nästan vara garanterad. Vad jag menar med ”garanterad” är att det ska finnas en social situation som är ordnad. Det ekonomiska stödet man får lägger tonvikten på ett långsiktigt uppehälle, och inte för en kort period på någon dag. För ungdomar och yngre gör man ett tydligt ställningstagande som fokuserar på ständig utveckling, och att alla ska ha samma goda förutsättningar som innefattar uppfostran, skolning skydd från övergrepp osv. Ålderstignare människor ha rätt att bo själva och vara oberoende, om de så önskar, och om förutsättningarna finns. Ännu en gång betonas rätten till självbestämmande och myndigheternas makt. Människor som har något funktionshinder ska få sina särskilda behov tillgodosedda och leva som vilken annan människa som helst i samhället.

2. När man använder begreppet missbruk syftar man oftast på en skadlig användning eller misshantering av en beroendeframkallande farmaceutisk produkt som exempelvis droger och alkohol. Men det kan också handla om mat, spel, sex och diverse andra saker som man kan miss-bruka. Konsekvenserna av ett missbruk kan leda till psykiska, fysiska, ekonomiska och social problem hos den direkt drabbade, d.v.s. missbrukaren själv och de närmsta släktingarna. Men de indirekt inblandade kan också påverkas negativt som exempelvis arbetskamrater och lagkamraterna. En följd från missbruk kan lägga hinder i vägen för förhållandet mellan missbrukaren och hans eller hennes omgivning. Det kan innefatta alltifrån jobb till privatekonomi. En missbrukare, är en människa som repetitionsvis brukar något, exempelvis alkohol över den mängd som är kontrollerbar och riskerar att göra sig själv och andra illa, direkt och indirekt. Om man exempelvis kör bil och samtidigt är drogpåverkad sätter man andra trafikanters säkerhet på spel, och inte endast sin egen. Ett annat sätt att beskriva ett missbruk är genom spelmissbruk. Om man gamblar så pass mycket att spelaren anses tappa kontrollen över sitt eget bruk, leder det inte bara till att det tryter i plånboken för denne, utan bäddar också för psykiska besvär, som exempelvis depression eller till och med repetitionsmässiga vredesutbrott på ens egen familj.

Alkohol, både en trogen dryck till middagen och en festfixare, men också vårat lands största folkhälsoproblem, sociala problem och beroendeframkallande medel. Jag känner personligen ett par alkoholister och jag har samtalat med dem många gånger om deras missbruk. De har berättat om konsekvensen av att vara en alkohol missbrukare som har lett till både avsked från jobbet och familjegräl. Ett alkoholmissbruk, eller alkoholism, giver således konsekvenser både för en själv, och andra. En alkoholist har ingen kontroll över hur mycket han eller hon konsumerar det beroendeframkallande medlet. Antingen vet man inte om det, eller så har man slutat bry sig. Gränslinjen mellan missbruk och vanlig konsumtion är hårfin. Den som är alkoholist dricker stora mängder alkohol upprepande gånger, mestadels flera gånger i veckan, beroende på hur stor tillgängligheten är, d.v.s. hur mycket pengar man har att lägga på sprit. Det ekonomiska problemet kan leda till ett annat problem, att man går in på macken och köper T-Röd eftersom det är billigare och effektivare, dricker det, och direkt får fysiska konsekvenser. Problemen hänger ihop med varandra för en missbrukare. Vem blir en alkolist? Det finns ingen som kan svara på det, men det kan bero på taskiga hemförhållanden som socialt arv, psyksiska besvär, att exempelvis farsan druckit mycket, eller som vissa påstår, att det har genetiska orsaker.

Det är kommunen som har ansvar för att invånarna får hjälp och stöd för sitt missbruk (2 kap 2 § SoL). Socialtjänsten har skyldighet att som uppgift se till den som lider av alkoholism får hjälp som ska leda till ett missbruksstopp. Det är socialtjänstens ansvar att planera samtidigt som man har en ömsesidig förståelse för missbrukaren och socialtjänsten kommer att rätta sig efter planeringen ordentligt (5 kap 9 § SoL). Om man som missbrukare vill ha hjälp att bli fritt sitt missbruk hjälper en socialsekreterare till denna att lägga fram en planering och insatser som passar missbrukaren. Det är viktigt att så långt som möjligt följa de principer som socialtjänsten arbetar efter. Behandlingen kan se ut på olika sätt eftersom alla fall behandlas olika. Ibland går det bra med öppen och frivillig vård som kan innebära exempelvis information, rådgivning, kontaktperson och behandlingsklinik. Men ibland kan missbruket vara så pass tungt att man måste tvångsvårda klienten, och tar då stöd av 2-3 § LVM. Meningen med tvångsvården är dock att motivera klienten till fortsatt frivillig behandling som inte återfinnes i LVM. Tvångsvård införs om det exempelvis inte finns någon annan metod eller insats som hjälper missbrukaren att komma ifrån sitt missbruk (4 § LVM). När socialtjänsten får in en anmälan påbörjas en förhandsbedömning. Utifrån den bedömer man om den drabbade behöver hjälp med eventuella missbruksbekymmer. Av mina egna erfarenheter av alkoholister vet jag att många av dem inte arbetar och inte behöver behandlingshem och bor själva. Dessa har således ekonomiskt bistånd. (4 kap 1 § SoL)

Hur pass stor effekt har socialtjänstens ansvar och insatser haft på missbrukare och fungerar egentligen systemet som jag precis beskrivit? För att ta reda på det granskade jag länsstyrelsens årliga rapport som visar att antalet missbrukare i samhället har ökat under 10-talet och att det råder stora brister i socialtjänstens arbete. 40 % av alla missbrukare har barn, vilket är oroväckande. Jag tror det beror mycket på uppsökandearbetet, och att det är lättare sagt än gjort att motivera till vård och behandling. Jag vet själv att där jag bor, i Gislaved, inleds inte behandlings av ungas missbruksproblem förens missbruk har pågått under en viss tid. Det beror inte på att man inte vill behandla ungdomarna, utan mer för att det inte går att nå dem och upptäcka problemen innan de bryter ut. Exempelvis har jag aldrig sett Socialstyrelsen någon annanstans än i radio och TV. Det är därför kommunens fel att handläggarna inte får mer gjort anser jag. Rapporten visar även att det råder dåligt samarbete mellan de olika myndigheterna som skall samarbete med socialstyrelsen i frågan om missbrukare. Det finns också brister i hur man lägger upp ett ärende och hur man gör olika prioriteringar.

Avslutningsvis skulle jag vilja säga att det inte är systemet som brister, utan personalen och deras arbetssätt som i vissa fall inte är tillräckligt effektiva. Det är oerhört väsentligt att mäta konkreta effekter av socialstyrelsens mål för att kunna få ett bästa resultat. Frågan är bara vem som ska mäta dem, och hur? Ska det vara missbrukaren eller socialstyrelsen själva, missbrukarens familj eller någon annan? Myndigheterna måste samarbeta mer med varandra och vara bättre på att informera allmänheten om alkoholism, framförallt för unga människor som är så lättpåverkade. Det här är inte bara ett ansvar som socialstyrelsen skall ta på sig enligt mig. Alla i samhället ansvarar för dem som lever i den.